Dolda kalorier.

Så mycket kalorier innehåller...

En burk läsk: 127 kcal

En burk light läsk: 0 kcal

33 cl lättmjölk: 129 kcal

33 cl mellanmjölk: 155 kcal

33 cl standardmjölk: 198 kcal

En caffé latte (en del kaffe, två delar mellanmjölk): 96 kcal

En kopp te: 0 kcal

En kopp svart kaffe: 0 kcal

Ett glas färskpressad apelsinjuice: 94 kcal

Ett glas rödvin (12%): 108 kcal

Ett glas vitt vin (10%): 107 kcal

En stor stark: 188 kcal

En burk folköl (33 cl): 125 kcal

En flaska cider (33 cl): (4,5%) 215 kcal

6 cl whiskey: 120 kcal

6 cl söt likör (24%): 239 kcal

6 cl brännvin: 120 kcal

6 cl Gin (40%): 120 kcal

6 cl Konjak (40%): 121 kcal

Ett glas drickfärdig hallonsaft: 76 kcal

http://www.kaloritabell.com/kaloriraknare.php

http://www.kaloritabell.com/kaloriforbrukning.html

Bara jag som tycker det är så tjatigt om man är gravid och så frågar andra :
"Har det kommit någon bebis ännu ?" De som frågar det borde ju fatta att man antingen hör av sig eller skriver det på tex facebook, msn eller vad som helst...
Jag själv tyckte det var så irriterande med just den frågan, och det var inte bara en som frågade utan massor så till slut svarade jag att jag antingen fick en pojke eller en flicka som vägde 15-16 kg och var 20 cm ;)
Och som standard-fråga som gravida brukar få
" Är du säker på att det är en och inte två ?" är nog den mest uttjatade frågan som finns, räcker väl med att man känner sig som en stor, fet valross som går som en pingvin?
Jo, en sak till som är så störande som gravid, folk som man inte känner som SKA känna på ens mage, UTAN att fråga?
Vad är det för fel med vissa? Som gravid så tror vissa att man är allmän egendom...
Nästa gång tänker jag inte göra samma misstag, nästan gång tänker jag inte vara tyst eller bara ge små pikar ,som jag gjorde under min graviditet , om någon okänd ska känna och klämma...
Tänker nu på några tanter jag kanske träffade första gången, de sa hej och frågade hur jag mådde, påpekade hur stor mage jag hade, om jag var säker på att det var en...vips! så lägger de handen på min mage och ska "gulla".
Nej, nu ska jag sluta va irriterad och fokusera på det roliga istället.


Väger nu 93 kg :) Så sen igår har jag gått ner 1 kg och tänker inte gå upp den kilon.

Det jobbigaste med viktnedgången är att man blir ju så frusen av sig och MÅNGA toabesök under dagens gång..
Skulle nästan kunna flytta in till badrummet, det är nästan som när man var gravid !
Jag vägde mig idag och har gått ner två kg på åtta dagar och så testade jag mina snygga, vita jeans, dem kan jag ha nu :D
Men har ett par andra jeans som är för små fortfarande.
Längtar otroligt tills den dagen då jag nått min målvikt, kommer bli som en ny människa.

Nu har jag beställt dessa skor från Nelly.se
Kostade bara 269 kr.
Längtar ;)

Har ätit en liten ostkaka och en bakelse på 6 veckor kom jag tänka på nu.
Känner ingen sug efter sött längre, smakade coca-cola häromdagen och det var vidrigt, alldeles för sött. ush!


Lite enkla tips på hur viktminskingen ska fungera.
( har kopierat det men tyckte det var så bra tips)

• Kom ihåg att varje förändring är en förändring, oavsett om du ska gå ner 20 eller 5 kg.
• Sätt upp en målbild och föreställ dig den. Då är det lättare att behålla fokus.
• Förbjud ingenting. Fokusera i stället på allt du får göra.
• Planering är a och o. Både kort- och långsiktig.
• Komplettera matförändringarna med motion. Satsa på den motion du tycker är rolig.
• Berätta för din omgivning att du bestämt dig för att gå ner i vikt, och var inte rädd att be om stöd.
• Planera in små godbitar då och då så att du har något att se fram emot.
• Lär dig att skilja på hunger och sug.
• Bestäm dig. Sätt ett startdatum ett par dagar framåt, och då är det avstamp som gäller.

Måste dricka mera vatten men glömmer ju det hela tiden :S


Imorgon ska jag till en tatuerare, skulle igentligen dit idag men han var inte där, han ska tatuera mig helt gratis ,blev skitglad då jag fick veta det hihi
Vi ska dit så han får titta på den jag har på armen så får vi se vad han kan göra, men vill gärna ha nåt snyggt med stjärnor på och kanske Felicias namn på.

Den syns ju inte så bra på denna bild men hittade ingen bättre just nu.
Det är ialf ett hjärta med en pil igenom med en viss persons namn i mitten av hjärtat, gjorde den då jag var 18 år(man har ju vart yngre o dum ;) )
Den fulingen ska ÄNTLINGEN bort...
Har väntat på denna stund alldeles för länge tyvärr.

Tänk om...

Sen igår är det nån utlänsk kille som har skrivit meddelanden till mig på facebook, massa konstigheter.
Första tanken var :
TÄNK OM det är mitt ex som låtsas vara någon annan?
Jag tittade lite på hans sida och han har enbart 2 vänner, inga jag känner överhuvudtaget, kurder (som mitt ex)
Han var sån som testade mig massor, låtsades vara någon annan bara för o se om jag var otrogen eller gjorde nåt "dumt" i hans ögon och dessutom en kvinnomisshandlare som försökte kontrollera en totalt och trycka ned en och slog en för minsta lilla.
Så...det skulle VERKLIGEN inte förvåna mig om det är han men jag är inte rädd för honom idag,
jag är inte samma person som jag var då när jag var med honom.
Det som har hänt har gjort mig starkare...
Det är HAN som har gjort fel, varför ska jag skämmas?
inte JAG som gjort något fel.
Det är alldeles för många kvinnor idag som blivit misshandlade som skäms, som är rädda!
Som sitter hemma och har depprissioner och panikångest för vad deras män gjort mot de.
Det är många som säger att det bara är att göra slut men det är faktiskt inte så enkelt som man kan tro.
De manipulerar en och trycker ned en och får en att tro att man inte kan hitta något bättre.
Men DET KAN MAN, man måste bara komma till just den punkten att:
 "jag förtjänar något bra, en bra partner som behandlar mig med respekt, kärlek och tro"
Det tog nästan 5 år innan jag nådde den punken och det är det bästa jag gjort i mitt liv.
Det kan ta en sekund eller flera år att komma till den "punkten" och det är inget att skämmas för om det så tog 10 år att inse det, bara man tar sig loss.

http://www.kvinnofridslinjen.se/om-vald-mot-kvinnor/index.php?gclid=CPG5qsOo6qUCFZgA3godVxkG1w

Du är inte ensam!

Min graviditet o förlossning.

Som de flesta vet så har jag ju en liten dotter på snart fem månader.
Men tänkte berätta lite om graviditeten och förlossningen.
De första månaderna under graviditeten var helt underbara,
jag spydde ingenting, hade knappt några humörsvängningar, inte mer än vanligt ;)
Mådde bra helt enkelt men sen när jag var i månad 6 ungefär så började det jobbiga, det började bli varmt och magen blev bara större och större.
Jag gick upp sammanlagt 32 kilo föratt jag var hungrig JÄMT men åt ändå som en häst, samlade på mig massa vätska.
Jag började rent ut sagt HATA att vara gravid och jag skäms inte för o säga det.
Det förväntas att man ska älska att va gravid, njuta av magen men inte jag.
Vissa sommardagar var så varma att jag fick panik, jag svettades som en gris och fastän jag duschade iskallt så blev jag lika svettig och äcklig efter 5 minuter...
Hon var beräknad den 18 juli men värkarna  hälsade på den 27 juli då vi åkte in till förlossningen, på natten, åkte ambulans in men det var falsk alarm. Natten därpå ,den 28 juli, åkte vi in igen föratt värkarna kom MYCKET tätare och var starka så jag var tvungen att väcka Danne vid halv 5 på morgonen för jag var säker på att nu är det dags. Vi åkte då taxi in och de kollade läget, var öppen om jag inte minns fel 1 cm, tiden rullade på och värkarna blev värre, jag andades in massa lustgas o skrek skithögt att nu skiter jag fan på mig!!! och så frågade barnmorskan om jag ville testa ett varmt bad o jag sa visst, satt i badet en timma och efter det bestämde jag  mig för o gå lite i hallen igen, hann gå ett varv så gick vattnet, efter det minns jag inte så mycket, minns att jag fick epidural på kvällen och de pumpade i mig massa skit så jag skulle öppnas mera men det tog totalstopp vid 5 cm så de beslutade sig att kejsarsnitt var det bästa, klockan var väl då cirka 3 på natten den 29 juli, vi rullade iväg till operationsrummet och där fick jag ligga ett tag.
Klockan 03.44 hörde jag världens finaste skrik.
Våran dotter var född, allt var bra, jag kände en sådan lättnad.
Fick höra att om jag ska få flera barn sen så blir det kejsarsnitt, FÅR  inte föda vaginalt och de ska "plocka ut" bebisen 2 veckor innan beräknad förlossning så går allt som det ska så kommer jag aldrig mera få uppleva dessa värkar mera men nu i efterhand så var det värt allt för jag och Daniel har den _perfekta_dottern som finns.

                                          Min mage i vecka 6-7, var lite svullen då ;)

                            Och så denna TUNGA mage i vecka 39. Skillnad va?

                 Och så våran flicka som vid födsel var 51 cm och vägde 3745 gram :)

                                            

                              Och såhär ser hon ut idag, nästan 5 månader.

Kommer kännas konstigt utan min dotter då vi ska på kryssing men hon kommer få det så roligt, har blivit ändringar, hon ska få va med farmor och farfar då :)
Det kommer kännas konstigt men samtidigt roligt eftersom graviditeten har varit jobbig och jag har knappt fått känna på att vara JAG sen hon föddes och jag tänker unna mig det.
Ska bli roligt, få träffa lite nytt folk, vi åker ett gäng på cirka 10 personer...
Får hoppas på att Viccy vill följa med!

Det går fortfarande bra med vikten, känner mig fortfarande taggad.
Jag är absolut inte van att väga såhär mycket, aldrig gjort det heller,
runt 60-65 kg är "jag".
Promenerat med vagnen, skulle titta på stegräknaren men tryckte på fel knapp så det blev till 0...men hann se att jag gått 2,5 km :P Hur många steg det är, det vette sjutton.






Till min Daniel:
Jag älskar dig min sötnos och våran vackra dotter Felicia! <3